Med den här boken får du som investerare 15 matiga kapitel och lika många välutvecklade och handfasta råd av en av Sveriges största aktieprofiler. Allt i syfte att lära dig som svensk aktiesparare att tänka rätt på börsen.

Levereras i box"Sturlunga saga" är namnet på en sammanhängande kompilation av så kallade samtidssagor eller samtidskrönikor från 1200-talets Island. (Ofta benämnd med kortformen "Sturlunga".) Det är ett omfattande verk – cirka 1000 sidor löpande text – som aldrig tidigare funnits i svensk översättning. I "Sturlunga" skildras inbördesfejderna mellan tidens stora hövdingasläkter, häribland inte minst historieskrivaren och skalden Snorri Sturlusons släkt. "Sturlunga" är ett av den nordiska medeltidslitteraturens mest betydande verk. Hela verket föreligger nu i en översättning av den år 2019 avlidne Sten Kindlundh. Översättaren överlämnade sitt Sturlungamanus till redaktionen för Islänningasagorna I–V (2014) någon månad före sin död. Den föreliggande översättningen har genomgåtts av Kristinn Jóhannesson, Gunnar D Hansson och Joakim Lilljegren. Utöver översättningen innehåller den svenska utgåvan ett redaktionellt förord, en längre introduktion till verket samt kartmaterial. Endast en tidigare översättning av "Sturlunga" föreligger på nordiskt språk – Kristian Kålunds danska översättning från 1904. Medeltidens isländska prosakonst är för en läsande allmänhet mest känd för de så kallade släktsagorna (islänningasagorna) och kungasagorna med Snorris "Heimskringla" som mäktigt krön. Under senare decennier har dock samtidsskildringen i "Sturlunga" fått ny aktualitet och har i den nordiska medeltidsforskningen kommit att spela en allt större roll. Även i samtida isländsk skönlitteratur avspeglas detta förnyade intresse (t.ex. i fyra "Sturlunga"-romaner av Einar Kárason). De isländska släktsagorna handlar om förfäderna under "sagatiden", skedet fram till tiden närmast efter kristendomens införande år 1000. Sturlunga tar vid något hundratal år senare, under förra delen av elvahundratalet, och går därefter fram till den isländska fristatens upplösning och underkastelse under den

norska kungamakten åren 1262–64. "Sturlunga" är inget enhetligt verk, författat av en och samma diktare. Det är en komposition av en lång rad olika texter, som en redaktör någon gång omkring år 1300 sammanställde i kronologisk följd. Texterna i samlingen har tillkommit vid skilda tidpunkter under tolvhundratalet, både under förra och senare delen. Att de har skilda författare, framgår inte minst av att språk och stil kan växla avsevärt från den ena till den andra. Redaktören har inte röjt sitt namn, och lika lite vet man något säkert om vilka de olika författarna är – med ett väsentligt undantag. Av den anonyme redaktörens korta förord framgår att Snorri Sturlusons brorson Sturla Þórðarson (1214–84) har skrivit det stora avsnittet "Islänningarnas saga", som omfattar en dryg tredjedel av hela verket och utgör kärnan i "Sturlunga"

Kjell Asplund skildrar ett dussintal av vår tids mest flagranta bedragare inom läkarvetenskapen.

Ásta Fanney Sigurðardóttir räknas som en av Islands mest nyskapande poeter och framträder med sina innovativa och performanceliknande läsningar världen över.Evigheters evighet är en stilfull kombination av lyriska bilder, ljud och rytmiskt språk, som av kritiker på Island utsetts till en avantgardistisk isländsk klassiker .

I Modersmyter ligger myten på lur bakom bebisbädden, inbäddad mellan lakanen, intill barnets mjuka skinn, tryckt mot din kropp. Elisabeth Berchtold har i sin tredje diktsamling begett sig in i modersmytens djupa skogar. Bland hundar, hindar och harar jagar Diana jägaren, skjuter mödrar vagnen framför sig. En kvinna föder på papperslakan i lysrörsljus ett blodigt barn. Att ta till sig, att skjuta ifrån. I en blandning av myt och vardag skrivs moderserfarenheter fram. Landskapet och djuren, våldet, smärtan, ömheten och omsorgen väver in och ut ur varandra. Förväntningar och normer bär också på en saga.

Laura Cereta var en tandlös änka på arton år – precis som så många andra italienskor för ett halvt årtusende sedan. Men det var i den åldern hon bestämde sig för att göra något unikt: att ge ut sin samling lärda brev. Hon ville, som kanske första kvinna i den västerländska kulturen, kalla sig scriptrix – författarinna. Dryga tio år senare, 1499, var hon död. Hennes brevsamling hade passerat obemärkt. Först vår egen tid har börjat få upp ögonen för henne, för det har visat sig att hennes liv och verk ger intressanta perspektiv på hur den lärda kvinnan uppstod i det urbana, sekulära Europa. Hon tillhörde pionjär­generationen, och fick som sådan pröva karriärvägar och tanke­gångar som ingen anträtt före henne. En lärd kvinna kunde godtas, till och med hyllas, så länge hon var ogift, underdånig och inte gjorde anspråk på manliga arenor och ämnen. Laura Cereta var den enda kvinna i sin generation som gjorde "fel" på samtliga punkter – hon blev medlem av en lärd akademi, hon drog sig inte för att debattera med eller läxa upp männen, hon krävde obruten studiero av sin make, kanske till och med undervisade i filosofi. Hon såg det, kort sagt, som en självklarhet att accepteras i lärda kretsar på samma sätt som en man. I sina brev försvarar hon sin ställning som kvinna med argument som förebådar den flera hundra år yngre moderna kvinnorörelsen. Det här är den första biografi som har skrivits över henne. Den kopplar ihop hennes liv med den samtida humanistiska rörelsen och den lärda kvinnans uppkomst.

Daniel Bergman, ambulanssjuksköterska och filmare, debuterar som författare med en bultande historia om ett hjärta som ständigt gör sig påmint, både i bildlig och bokstavlig bemärkelse. Hjärtat är skriven till en djupt älskad dotter, skrivet med en nerv som gör boken till en hisnande läsning.

"Om man hade varit bibliotekarie i Magdeburg under DDR-tiden, hur var det i så fall att gå från partitrogen litteratur som ingen efterfrågade, till hyllor fyllda med all världens litteratur? Hur var det att törsta efter förbjuden litteratur och sedan plötsligt kunna välja vad man ville? Och hur var det att vara bibliotekarie i ett land där litteraturen var starkt censurerad?"I denna bok delar Gunnar Bolin med sig av sina radiominnen från 34 år i allmänhetens tjänst. Här finns berättelser från Berlin och Österrike, men också reportage om knödelns historia, samt krönikeminnen från otaliga OS. Bibliotekarien i Magdeburg är brokig och modern kulturhistoria med mycket bolinska drag; ledig och lärd, underhållande och undersökande.